Templum, det är egentligen ett genom religiösa ceremonier vigt eller genom fornhävd avskilt heligt område, vi. — Möjligen bör i det föregående i stället för kor läsas kvigor. Den latinska texten har boves feminae. Kon var i forntiden helgad en mångfald gudinnor såsom i Egypten åt Isis och Hator, hos semiterna åt Astarte, i Frygien åt Kybele, hos grekerna åt Demeter och Io. För den gamla tidens kulturfolk var kon en bild av den närande jorden, likasom tjuren av det befruktande åskrägnet. För en forntida ko-kult hos nordborna finnas flera bevis såsom t. ex. myterna om Audhumbla och Gefjun, och lämningar av en sådan hava fortlevat ännu i senare folksed och sägen. En sådan är i Östergötland sägnen om urkon. Mångenstädes förtäljes, att första grundstenen vid kyrkbygge framkörts med vita kvigor.Detta är en omskrivning för att de dränktes; detta dock icke såsom offer utan av det skälet, att de beträtt lundens heliga mark och skådat och vidrört dess allra heligaste (jfr kap. 39 n. 4). Tvagning eller badning av den heliga idolen vid någon viss tid på året och i någon viss sjö eller källa kvarlevde ännu på ett eller annat håll under katolsk tid i förbindelse med vissa helgonbilder (St. Nikolaus, St. Urban) såsom en fruktbarhetsrit. I den av T. anförda riten, vilken otvivelaktigt utövats någon gång på våren, sedan isen gått bort, kan man möjligen se ett gudinnans brudbad, något som ingalunda utesluter, att hon kunnat dyrkas såsom en jungfrulig gudinna. Hos romarne inträffade den rituella badningen av Kybeles idol (en svart sten) årligen den 14 april.